Hur marknadsföringsteam kan bygga bättre AI-verksamhet

Breanna Lawlor: De flesta av oss använder AI varje dag, men att använda det och att förstå hur det fungerar är två helt olika saker. Skillnaden mellan dessa två märks i er pipeline, er innehållsstrategi och teamets förmåga att hålla jämna steg. Om du är en senior marknadsförare som försöker förstå hur man bygger en verklig AI-infrastruktur och ställer in organisationen så att den kan arbeta hållbart med AI, kommer det här samtalet att förändra hur du tänker kring det.

Min gäst är Andrea Saez. Hon är chef för produktmarknadsföring och AI-marknadsintroduktion på Turtl. Hon är också medförfattare till The Product Momentum Gap. Hon blev företagets informella AI-verksamhetsansvariga, främst eftersom hon började experimentera innan någon annan gjorde det. I det här avsnittet går vi igenom en mängd olika ämnen.

Vi börjar med vad som krävs för att bygga gemensam AI-kontext inom ett team, varför er innehållsstrategi kan behöva tänkas om helt nu när stora språkmodeller är den nya ingången för köpare, hur neurodivergensvänligt ledarskap ser ut i praktiken och varför det ger bättre resultat, samt det gap i kritiskt tänkande som uppstår när vi överlåter för mycket åt maskinen utan att kontrollera vad som kommer tillbaka.

Jag är Breanna Lawlor och det här är podcasten The CMO Club. Andrea, välkommen!

Tack så mycket, Andrea Saez, för att du vill vara med här i podcasten The CMO Club. Jag heter Breanna Lawlor och är podcastens värd. Jag ser verkligen fram emot att sitta ner och prata med dig idag, eftersom du arbetar med flera ämnen som är oerhört relevanta just nu för marknadsförare, produktmarknadsförare och egentligen alla som arbetar med någon form av digitalt arbete.

Jag ville bjuda in dig att berätta lite om vem du är, vad du gör och vilket arbete du fokuserar på just nu.

Andrea Saez: Absolut. Tack för inbjudan. Jag heter Andrea. Jag är chef för produktmarknadsföring på Turtl och är också medförfattare till boken The Product Momentum Gap. Jag tycker mycket om att experimentera med saker, vilket är bra eftersom jag nyligen har börjat experimentera med AI.

Det har varit intressant, roligt, konstigt, spektakulärt och skrämmande. Det finns så många ord man kan använda för att beskriva det.

Breanna Lawlor: Jag känner att det skulle finnas en ändlös ström av ord beroende på dagen. Vissa dagar har man framgångar och andra dagar blir man lite frustrerad över alltihop. Din roll är alltså chef för produktmarknadsföring, men jag får intrycket att den har vuxit på senare tid.

Den har utvecklats. Du ansvarar på sätt och vis för saker som kanske egentligen ligger utanför ramen för din roll. Vill du berätta lite om det?

Andrea Saez: Produktmarknadsföring är en väldigt intressant roll eftersom vi är generalister, men samtidigt specialiserar vi oss på det vi gör, om det låter begripligt. Det jag har märkt är att produktmarknadsföringen ofta får ta ansvar för mycket av det som går fel.

Fungerar inte pipelinen? Då måste det vara produktmarknadsföring. Fungerar inte budskapet? Då måste det vara produktmarknadsföring. Får vi inget genomslag i AEO-arbetet? Då måste det vara produktmarknadsföring. Det har egentligen inget med oss att göra, men vi fixar det ändå. Eftersom vi är strateger är vi väldigt bra på att diagnostisera problem, men det betyder inte att vi ska göra allt.

Det vill jag verkligen göra tydligt.

Breanna Lawlor: Självklart inte. Vem vill egentligen vara ansvarig för alla problem och inte få någon av äran?

Andrea Saez: Jag, tydligen.

Breanna Lawlor: Du befinner dig uppenbarligen i en position där du har kompetensen och kunskapen för att lösa de här problemen, men du arbetar också tätt tillsammans med flera andra chefer inom teamet.

Kan du berätta om relationen och dynamiken?

Andrea Saez: Jag arbetar på ett väldigt unikt företag eftersom jag som chef för produktmarknadsföring sitter med marknadsföringen och därför arbetar nära varumärkes- och leadgenereringsteamen. Det är de två cheferna på marknadssidan. Men jag sitter också med produktteamet. Vi har ett produktledarteam och jag är en del av det.

Min marknadsföringschef är en del av det, liksom produktchefen, vd:n och naturligtvis produktchefen. Det ger oss ett väldigt unikt kommersiellt perspektiv. När det gäller sådant som de bygger eller ska arbeta med har vi steg som vi går igenom för att utvärdera möjliga lösningar, upptäcktsarbete och allt arbete som utförs.

Jag uppskattar verkligen det, eftersom min bakgrund naturligtvis är inom produkt. Det är fantastiskt att kunna följa saker hela vägen från upptäcktsfasen till marknadsintroduktionen.

Breanna Lawlor: Det kan jag tänka mig. Får jag ställa en snabb följdfråga: hur tog du steget från produkt till produktmarknadsföring? Det kanske inte var ett stort steg, utan bara en liten förflyttning. Och varför valde du den vägen?

Andrea Saez: Jag brukar säga att jag tycker om att prata mycket, och det var ungefär så det hände. Jag tycker faktiskt mycket om att skriva, men jag gillar kreativa saker. Inom produktmarknadsföring har man lite större frihet när det gäller berättelser, kreativitet och storytelling. Jag bestämde mig därför för att byta riktning, för vem tycker egentligen om att skriva produktkravdokument eller användarberättelser?

Jag tänkte: “Då går vi den här vägen.” För att vara rättvis skriver AI nu dina produktkravdokument och användarberättelser, vilket är fantastiskt. Men jag tycker fortfarande verkligen om skrivandet, den kreativa berättelsen och narrativet, och det var det som ursprungligen lockade mig till produktmarknadsföring. Jag får fortfarande arbeta strategiskt och lösa problem, vilket är fantastiskt.

Breanna Lawlor: Det kan jag tänka mig. Tack för att du delar med dig. Du har förmodligen fortfarande en hel del direktkontakt med användarna, så att du kan förstå vad de behöver och vilka hinder de möter.

Andrea Saez: Ja, det är ungefär det man måste göra både inom produkt och produktmarknadsföring: se till att man hela tiden pratar med människor.

På produktmarknadssidan får man lite mer kontakt med köparna, alltså innan de faktiskt blir användare och högre upp i tratten. Men allt det är marknadsundersökningar, och jag tycker verkligen om den delen. Därför innehåller produktmarknadsföring fortfarande mycket sådant arbete.

Breanna Lawlor: Jag har arbetat lite med marknadsundersökningar och tycker att de är fantastiska för att utmana förutfattade meningar och fördomar. De kan också vara bra för att bekräfta dem, men det är värdefullt eftersom man kommer utanför sig själv och sitt eget perspektiv. Man får en bredare och mer korrekt bild av vad som händer och av möjligheterna att förbättra det.

På samma tema nämnde du att AI skriver dina produktkravdokument. AI kan inte göra det på egen hand. Det behöver någon som definierar hur ett bra produktkravdokument ser ut. Du har tidigare berättat lite om det finjusteringsarbete som gjordes bakom kulisserna för att få alla avdelningar att arbeta tvärfunktionellt med samma AI-hjärna, eller samma kontext som de arbetar inom.

Hur uppstod det, och hur skulle du beskriva vad AI-verksamhet behöver vara för ett produktmarknadsföringsteam och för en större organisation?

Andrea Saez: Det där är egentligen ett 30-minuterssamtal i sig. Jag ska försöka hålla det kort. Det de flesta inte förstår när de pratar med ChatGPT, Claude, Perplexity eller Gemini är att man ställer en fråga och får ett svar.

Sedan ställer man en ny fråga och får ett nytt svar. Man fortsätter så, men svaren är inte kopplade till varandra. Resultatet blir att man slösar mycket tid på att upprepa sig om och om igen. För att lösa det har Claude faktiskt en funktion. Som en del av Cowork kan man skapa en mapp.

I den mappen kan man lägga något som kallas Claude MD, med projektets kunskapsbas. Sedan kan man lägga till saker som en minnesfil. Jag har något som heter Task Observer, som observerar hur jag arbetar och uppdaterar alla mina färdigheter. Det är som ett självlärande system som uppdaterar allt jag kan.

När man arbetar kan systemet upptäcka att man gör misstag eller avviker. Då kan det säga: “Se till att du inte gör det här misstaget i alla relevanta färdigheter” och lägga till det. Det är alltså ett självlärande verktyg. Alla har tillgång till samma kunskapsbas och minnesfiler. När systemet lär sig hur man arbetar, vad man tycker om, vad man inte tycker om och annan kontext lägger det till den kontexten i den gemensamma arbetsmappen. Nästa gång man gör samma sak förstår det redan vilka resultat man har fått tidigare.

Det förstår kontexten och allt annat. Därför kan man snabbare komma fram till det man vill ha. Det är en del av smart promptdesign: att slippa upprepa sig och se till att instruktionerna är korrekta. Jag pratade med Yi Lin Peh, som sa att det känns som om många har svårt att använda Claude.

Och jag svarade: “Ja, eftersom ni inte har allt det här.” Dessutom måste instruktionerna vara mycket precisa för att man inte ska slösa tid. Hon svarade: “Oj, jag visste inte att man kunde ha allt det där.” Det är det många som inte vet. Det är en del av att bygga den här verksamheten. Färdigheter ska inte existera isolerat. Det fungerar för ett enstaka tillfälle, men om man ständigt arbetar utifrån samma uppsättning färdigheter som delas med andra måste man se till att samma kontext finns där. Annars börjar systemet hallucinera.

Breanna Lawlor: Det verkar nästan löjligt att detta inte skulle vara standard, men det handlar om bristande kunskap och om att ta det till nästa nivå. Det verkar också kräva en särskild person som inför detta, gör det tillgängligt för alla och ser till att det hela tiden utvecklas och förblir användbart. Det finns så många faktorer, samtidigt som vi alla fortfarande har våra vanliga jobb att sköta.

Det här verkar nästan ligga utanför ramen för din roll. Hur kom du fram till att det här var något du behövde ta på dig eftersom ingen annan gjorde det? Är du den informella AI-verksamhetsansvariga bara för att du har den inneboende kunskapen? Hur blev det så att du tog ansvar för detta i organisationen?

Andrea Saez: För mig hände det helt enkelt eftersom jag tycker om att experimentera med saker. I oktober förra året började jag experimentera med AI och bygga mina egna verktyg, färdigheter och allt möjligt, med olika verktyg och olika tester.

Det placerade mig nog naturligt i en position där jag kunde göra det här. Jag tycker om att lära mig på egen hand, plocka isär saker och förstå hur de fungerar. Därför hamnade det på mitt bord av en slump. Jag tar hand om verksamhetssidan, men också om det vi kallar AI-marknadsintroduktion.

Hur går vi till marknaden med AI? Det många ser, särskilt under andra kvartalet, är en stor minskning av antalet personer som kommer till deras webbplatser. Det beror på att människor inte längre går till webbplatser på samma sätt.

De frågar en stor språkmodell och får en lista över leverantörer som kan passa den instruktion de har angett. Det är svårt, eftersom människor tror att man kan rankas i en språkmodell, men det kan man inte. Det finns ingen ranking. Det bästa man kan göra är att försöka bli omnämnd så ofta som möjligt.

Man kan ställa samma fråga 15 gånger. Om man dyker upp 12 av gångerna går det väldigt bra. Men det kräver mycket arbete för att säkerställa att innehållet besvarar den fråga man tror att människor ställer så väl som möjligt. Det finns inget sätt att faktiskt veta vilken fråga de ställer.

Breanna Lawlor: Det är förmodligen det mest frustrerande. Det finns inget sätt att veta. Man måste försöka positionera sig så strategiskt som möjligt för att kanske bli omnämnd och strukturera innehållet på ett sätt som man har lärt sig fungerar för de här språkmodellerna och deras olika format.

Andrea Saez: Innehåll blir faktiskt längre och längre, eftersom man måste försöka få med allt detta. Men ingen läser det egentligen. Innehållet vi skapar är i praktiken till för att språkmodellen ska kunna extrahera det och sedan återge det i något svar.

Breanna Lawlor: Precis. Man måste ge den något att smälta.

Vi vet inte vad som kommer att fungera. Det är som en buffé där vissa saker tilltalar vissa språkmodeller och andra inte alls. De kommer aldrig att visas, oavsett hur bra de är.

Andrea Saez: Det beror också på hur personen formulerade frågan. Dessutom kommer nästa lager: om språkmodellen lär känna användaren på ett mycket specifikt sätt kommer den att ge det svar som den tror passar användaren bäst, inte nödvändigtvis frågan.

Ett bra exempel är när jag skulle åka på semester. Jag frågade Claude var jag kunde äta middag när jag skulle till Amsterdam. Den rekommenderade något som jag verkligen tyckte om. Det passade mig fantastiskt bra. Men om min partner hade ställt samma fråga tror jag inte att resultatet hade blivit detsamma, eftersom Claude hade rekommenderat något utifrån vad den visste om just den användaren.

Den vet inte nödvändigtvis att de ska resa tillsammans eller vilka preferenser flera personer i en grupp har, om man inte faktiskt anger det: “Jag ska åka på semester med 20 andra personer” eller tre andra personer. I gruppen finns personer som har de här behoven och tycker om de här sakerna. Hur mycket tid har man då slösat?

Breanna Lawlor: Verkligen. Det jag hör är att kontext är allt.

Andrea Saez: Absolut. Överför man det till en B2B-kontext—

Breanna Lawlor: Då är det gissningar som bäst.

Andrea Saez: Exakt. Jag vet inte riktigt vad jag gör, men jag försöker lista ut det.

Breanna Lawlor: Det experimentella perspektiv du nämnde, att börja i oktober och bygga verktyg och experimentera med AI, hjälper dig säkert mycket i rollen som chef för produktmarknadsföring och i den tid vi lever i.

Att experimentera, prova saker och se vad som fungerar. Vi har inte alla svar, och det är okej. Vi får information och data tillbaka och kan använda det för att fatta nästa beslut.

Andrea Saez: Absolut.

Breanna Lawlor: Du har också berättat lite om skillnaden mellan neurotypiskt och neurospicy, eftersom du själv har haft turen att identifiera dig med det ena och arbetar med personer som du också ser som neurospicy.

Kan du förklara det utifrån hur du tycker om att arbeta, hur det hjälper dig och vad du skulle rekommendera till andra som arbetar med neurodivergenta personer för att nå ett gemensamt mål? Det spelar ingen roll hur man arbetar, men vi behöver hitta ett sätt att samarbeta.

Vad skulle du rekommendera?

Andrea Saez: Jag tillhör det neurospicy lägret och fick, precis som många kvinnor, ingen diagnos förrän för ungefär sex eller sju år sedan. Jag var vuxen när jag fick diagnosen. Jag hade ingen aning. Det var en överraskning, men det hjälpte mig verkligen att förstå hur jag arbetar bäst, hur jag får ut mest av min tid, hur jag fokuserar bättre, hur jag blir effektivare och varför jag behöver vissa miljöer.

För neurospicy personer kan sådant som belysning spela stor roll. Om lamporna är för starka kan det verkligen störa vissa människor. Jag behöver fullständig tystnad, medan andra behöver musik. Det är väldigt olika för alla. Det finns ingen lösning som passar alla. Jag har tur eftersom det direkta marknadsteamet jag arbetar med består av tre personer som alla har bakgrund inom psykisk hälsa.

Vi har arbetat tillsammans tidigare och förstår våra olikheter och hur vi kommunicerar med varandra. Jag tror att det gav oss styrkan, empatin och grunden för att skapa en kultur där andra i teamet också känner sig stöttade.

Breanna Lawlor: Alla våra enskilda teammöten börjar alltid med: “Hej, hur mår du?”

Andrea Saez: Precis. Hur mår du som person? När jag utbildade en av mina yngre produktmarknadsförare var min första fråga alltid: “Hur mår du? Finns det något jag kan hjälpa dig med? Är allt bra i ditt liv? Är du stressad?” Jag minns att han sa: “Ingen har någonsin frågat mig det. Ingen har frågat hur jag känner mig eller hur jag mår.”

Jag svarade: “Jag bryr mig om dig som person. Om du är stressad eller om något händer i ditt liv kommer du inte att prestera bra på jobbet, så jag behöver veta hur du mår som person. Sedan kan vi prata om vad jag kan hjälpa dig med och vad du har på ditt bord.”

Det är ett väldigt mänskligt sätt att se på relationer. I vårt team gör det att vi behandlar varandra som ett team, inte som personer som konkurrerar med varandra. Just nu måste vi göra om webbplatsen och det pågår mycket AEO-arbete.

Som tur är låg jag före i mitt produktmarknadsföringsarbete. Positionering, budskap och texter är klara. Därför frågade jag: “Okej, vad kan jag hjälpa till med?” Det är en gåva till teamet. Nu ska jag arbeta med att bygga webbplatsen under den kommande veckan eller de två kommande veckorna. Vi är ett litet och ganska slimmat team, men trots det får vi väldigt bra resultat eftersom vi är öppna för att hjälpa varandra.

Breanna Lawlor: Absolut. Det fina med ett litet team är att man kan vara flexibel. Man kan se att man har kapacitet och säga: “Jag hjälper dig nu, och längre fram, när jag har mindre kapacitet, kanske jag behöver stöd och kan använda samma hjälp tillbaka.”

Andrea Saez: Vi behöver inte ens fråga formellt. Vi säger bara: “Jag behöver det här. Kan du hjälpa mig?” och samarbetar på det sättet. Men som jag sa igår tror jag inte att jag har varit på kontoret på tre eller fyra månader. Jag har så mycket arbete att själva resan till kontoret blir överstimulerande för mig som person med ADHD. Att sitta på kontoret med människor är också överstimulerande. Jag måste komma hem och är sedan väldigt trött nästa dag. Därför säger jag att jag behöver arbeta hemifrån. Min chef svarar att det är okej och att ingen behöver komma in.

Att stödja varandra innebär för oss att arbeta på distans.

Breanna Lawlor: Ja.

Andrea Saez: Det fungerar bra. Vi träffades faktiskt igår och det var fantastiskt att samlas igen under en dag.

Breanna Lawlor: Det är så trevligt. Det är skillnad mellan att gå till ett kontor och sitta med 10–15 personer och att träffa någon enskilt, äta lunch eller ha ett fokuserat arbetspass tillsammans.

Det är helt olika saker, särskilt om man är känslig och lägger så mycket tid på att bearbeta omgivningen att man inte kan använda hjärnan och sina funktioner på det sätt man behöver för att få mycket gjort.

Andrea Saez: Ja.

Breanna Lawlor: Jag är inte lika bekant med arbetskulturen i Storbritannien. Är det ovanligt att kunna arbeta på distans i den roll du har, eller är det normalt beroende på bransch eller plats?

Andrea Saez: Jag har sett många team som kräver att människor kommer in två eller tre gånger i veckan, särskilt i London. Jag bor i en annan stad. Många av oss bor i olika städer runt London eller längs sydkusten, en eller två timmar bort. De flesta företag säger att det går bra så länge man kommer in två eller tre gånger i veckan. Men det kan bli dyrt eftersom tågen här kostar väldigt mycket.

Det tar också mycket tid att resa fram och tillbaka. Jag har därför tur som arbetar i en kultur där man förstår att den bästa kompetensen ibland bor längre bort, men ändå kan göra sitt bästa arbete på distans. Det visar också förtroende. Vårt ingenjörsteam finns faktiskt i Slovenien. De arbetar alla på distans hemifrån, även om det finns ett litet kontor.

Några av våra produktchefer, kundtjänstmedarbetare, vice vd:ar och personer på ledningsnivå arbetar på distans. Vi gör ändå ett väldigt bra jobb eftersom vi har mycket kommunikation. Distansarbete betyder inte att man inte pratar med någon. Det betyder däremot att den fokuserade tid man har blir mycket intensiv, eftersom man har den miljö man behöver för att utföra arbetet.

Breanna Lawlor: Det är väldigt logiskt. Tack för att du delar med dig. Det är viktigt eftersom många i Nordamerika nu kallas tillbaka till kontoret. Det finns ett syfte med det, men man glömmer andra delar av arbetet. Det kan uppfylla ett mål – att få människor på plats – men inte nödvändigtvis hjälpa människor att få arbetet gjort på det sätt de behöver.

Det blir alltid en avvägning. Det är fint att höra att er organisation inte bara är förstående utan också genomtänkt och proaktiv när det gäller att stödja teamet.

Andrea Saez: Ja. Vi har fortfarande teamdagar. Vi hade en igår och det var fantastiskt att träffa säljteamet och produktteamet. Men sedan är det tillbaka till arbetet. Vi har en deadline att nå och jag behöver tystnad för att fokusera. Många andra behöver också tystnad. Vissa lyssnar på musik på kontoret eftersom det motiverar dem, men jag behöver tystnad.

Breanna Lawlor: Då blir det nej direkt.

Andrea Saez: Jag kan inte be dem stänga av musiken bara för att jag behöver tystnad. Därför sätter jag bara i mina öronproppar och går in i fokustid.

Breanna Lawlor: Bra gjort. Det handlar om att visa hänsyn till sina kollegor. Tidigare berörde vi AI-verksamhetsrollen och jag vill ställa en mer visionär fråga med koppling till distansarbete.

Om man har asynkron kommunikation som Slack spelar det ingen roll var man befinner sig så länge man kan kommunicera med teamet när det behövs. Om alla arbetar utifrån samma kontextuella AI-fil eller samma kontextuella projekt och du skulle anställa en person för AI-verksamhet, vilka egenskaper skulle du leta efter? Vilken befintlig roll i teamet tror du skulle passa för att övergå till en särskild roll inom AI-verksamhet?

Andrea Saez: Jag vet inte riktigt hur jag ska svara eftersom allt fortfarande känns så nytt. Men man behöver vara organiserad, och det kan vem som helst vara. Man behöver också tycka om att experimentera, vilket ofta gäller ingenjörer, produktpersoner eller produktmarknadsförare. Om man är problemlösare är det rätt riktning, men man måste vara väldigt nyfiken och förstå att AI kommer att ha fel.

Man får inte lita blint på det. Jag pratade tidigare med någon om AI-etik och hur AI påverkar arbetet. Jag märker att många yngre personer litar helt på allt AI säger och inte använder sitt kritiska tänkande. De tänker bara: kopiera, klistra in, skicka e-post.

Jag frågar då: “Läser du verkligen vad den säger?” Många säger att de låter AI skriva e-post åt dem. Då undrar jag varför de litar på det och hur de vet att informationen är korrekt. Jag använder AI för att uppdatera blogginlägg för AEO. Jag uppdaterade ungefär 15 idag och kan garantera att minst 12 innehöll felaktig information.

Därför har jag lagt till en instruktion i min färdighet: “När du är klar, kontrollera dig själv och berätta vad du gjorde fel innan du visar resultatet.” Då svarar den att den inte följde vissa regler eller överdrev ett mått. Då kan jag säga: “Bra, skriv det korrekt nu.” Men man måste själv ha kunskap om slutmålet och förmågan att få AI att kontrollera sig själv.

Även när den kontrollerar sig själv hittar jag saker och tänker: “Varför är meningsstrukturen sådan igen? Jag bad dig att inte göra så.” Man kan inte lita blint på AI. Det är fortfarande en maskin. Den tänker inte egentligen. Den letar efter mönster och skapar sedan något annat, men den tänker inte. Det är där vi människor kommer in.

På något sätt handlar hela den här diskussionen också om det åtta sekunder långa minne vi verkar ha fått. Vi scrollar bara och tar inte in information. Hur ska människor lära sig något om vi litar på AI, inte uppmärksammar vad den säger och bara skickar vidare resultatet? Hur lär vi oss då av processen? Om man ska arbeta med AI-verksamhet måste man vara nyfiken.

Man måste förstå att kontext kommer in och att ett resultat kommer ut. Man kan sätta upp skyddsräcken i mitten och skapa ett arbetsflöde som lär sig av sig självt, men man måste fortfarande kontrollera resultatet.

Breanna Lawlor: Det där är verkligen viktigt.

Andrea Saez: Man kanske kan lita på AI till 92,5 procent, men resten är mer osäkert.

Breanna Lawlor: Det finns en risk om man bara producerar saker utan att kontrollera dem och utan att låta någon annan granska dem med ett annat perspektiv.

Andrea Saez: Man kan inte heller lita på AI för evigt. Bara för att resultatet är bra nio gånger av tio betyder det inte att det inte kommer att börja fallera. Det finns experiment där människor har skapat samhällen med ChatGPT, Claude och andra modeller och låtit dem köras över tid med vissa regler, till exempel att man inte får döda invånarna i sin by.

Varje AI gav olika resultat. En av dem dödade till slut alla invånare. I en annan började modellerna bekämpa varandra. Jag tror att Claude valde att ta bort sig själv eftersom den inte kunde skada sina invånare. Sedan sattes de ihop och ChatGPT började angripa Claude. De började slåss med varandra. Trots skyddsräcken mot vissa handlingar gjorde de ändå dessa saker.

Det fungerar till en viss gräns. Efter sju dagar slutade ChatGPT fungera. Efter två veckor slutade en annan modell fungera. Efter ytterligare några veckor tog Claude bort sig själv eftersom den inte kunde hantera situationen.

Det låter kanske roligt, men det är faktiskt en varning. Överför det till en B2B-kontext. Om du bara sätter upp skyddsräcken och låter alla agenter arbeta utan kontroll, vad kommer att hända?

Det är därför vi behöver AI-verksamhet: för att säkerställa att kontrollerna finns på plats. När jag arbetade på ett företag inom psykisk hälsa hade vi AI för psykisk hälsa, men den kunde inte lämnas utan kontroll. Vi behövde ett team av psykologer, granskare och andra personer som såg till att systemet inte hallucinerade.

Det läste anonyma manus och kontrollerade att råden var korrekta och säkra. Det ligger mycket arbete bakom det. Det finns också en efterlevnadsdel, vilket är ett helt annat ämne.

För ett B2B-företag som arbetar med AI-verksamhet måste man ta hänsyn till detta. Dessutom finns etiken: ligger resultatet fortfarande inom de gränser man vill ha? Hur kontrollerar man det? Det är mycket som ingår.

Det handlar inte bara om att vara projektledare inom verksamheten. Det finns etik och projektledning, och man måste hålla uppsikt över allt.

Breanna Lawlor: Ja. Om det inte finns en särskild person för AI-verksamhet ligger ansvaret på alla i organisationen som arbetar med AI. Alla måste göra det arbetet för att organisationen ska förbli säker. Det kräver logiskt och kritiskt tänkande, inte bara att man kopierar och klistrar in något i ett e-postmeddelande.

Det här är kanske lite vid sidan av ämnet, men har du några råd till yngre generationer eller personer som förlitar sig på AI utan att kontrollera resultatet? Hur kan de förbättra sitt kritiska tänkande, sitt omdöme och sin kunskap?

Andrea Saez: Läs böcker. Läs många böcker. Jag använder Goodreads och har satt upp ett mål att läsa ett visst antal böcker varje år. Mitt mål i år är 66 böcker.

Jag ligger redan lite efter, men jag tycker att det är ett bra mål. Det kan vara ljudböcker eller fysisk läsning. Att koppla bort det ständiga scrollandet, tv:n och allt annat och bara fokusera en stund är väldigt bra.

Det andra som hjälper mig är att göra något kreativt. Jag tycker om att måla, måla efter nummer eller använda målarböcker för vuxna. Det är fantastiskt och det finns en hel industri kring det. Många tycker om att sticka eller göra något annat hantverksmässigt. Det hjälper en att koppla bort.

Jag tror att det försätter hjärnan i ett lugnt tillstånd som vi behöver för att kunna pausa. Att pausa är något vi verkar ha svårt för. Vi pausar inte. Allt går hela tiden i full fart. Jag hade huvudvärk i tre eller fyra dagar och undrade varför. Sedan insåg jag att jag gick från att vakna, träna, arbeta, spela tv-spel och scrolla oändligt till att gå och lägga mig. Jag behövde sluta.

Mitt sinne var uppkopplat mot något hela dagen. Jag tog aldrig tid att koppla bort och säga: “Jag ska inte titta på tv, en skärm eller använda AI. Jag behöver stänga av.” Det kan innebära att göra något konstnärligt, läsa en bok, umgås med andra eller ha ett samtal som inte handlar om en video eller en meme. Det är något vi saknar mer och mer.

Breanna Lawlor: Det stämmer. Jag tror att någon form av uppgörelse kommer, och kanske har den redan börjat. Vi inser att vi inte tycker om hur det känns att vara uppkopplade hela tiden. Vi behöver pausa eftersom vi är människor, inte maskiner. När man pausar och kommer tillbaka får man ett klarare perspektiv och ny energi. Man kan göra ett bättre arbete.

Det är pausen som gör det möjligt att gå vidare. Om man bara fortsätter att be om mer utan att ge sig själv den pausen kommer man inte att få något bra resultat.

Andrea Saez: Jag sätter faktiskt Slack på ljudlöst klockan fem och säger att arbetsdagen är slut. Ingen behöver nå mig. Jag pratade en gång med en vd och frågade om det verkligen var nödvändigt att arbeta till åtta, nio eller tio på kvällen. Varför tillbringar personen inte tid med sina barn?

Det var en nära vän, och personen funderade på det och höll med. Nu sätter även den personen sig på ljudlöst klockan fem. Om något verkligen är akut kan teamet ringa mig. Annars svarar jag nästa dag. Jag räddar inte världen med Turtl eller med något B2B-företag jag arbetat på.

Det finns inget jag kan göra klockan sex, sju, åtta eller nio som inte kan göras nästa dag. Min psykiska hälsa, mina relationer och min egen tid är viktigare. Om jag skriver blogginlägget eller skapar landningssidan nästa dag förändrar det ingenting. Tillbringa tid med barnen, föräldrarna och människorna du älskar.

Breanna Lawlor: Ja. Arbetet är en del av våra liv, men det är inte allt och inte anledningen till att vi finns.

Andrea Saez: Exakt. Det hänger ihop med kritiskt tänkande eftersom man behöver empati för att kunna hålla uppsikt över resultatet.

Nu behöver vi bara läsa. Man behöver inte ens göra jobbet längre.

Breanna Lawlor: Vilken gåva att kunna ägna dagarna åt att läsa.

Andrea Saez: Läs bara. Det är allt du behöver göra.

Breanna Lawlor: Tack så mycket. Vi har täckt mycket och du är uppenbarligen väldigt skicklig på det du gör och har ett genomtänkt förhållningssätt till livet i stort.

Tack för att du delade med dig av det som har fungerat bra för dig. Det är ofta först efter att man har närmat sig utbrändhet som man upptäcker vad man behöver göra annorlunda. Det är också viktigt att prata med andra som haft samma erfarenhet och dela den kunskapen.

Andrea Saez: Jag vill bara förtydliga att när jag sa det till min vän och till alla som lyssnar vet jag att era jobb är viktiga. Jag älskar mitt jobb och kan inte föreställa mig att göra något annat. Men jag räddar inte världen, så vi behöver vara realistiska. Man kan ta ledigt. Den psykiska hälsan är viktigast eftersom jobbet inte definierar en.

Man tillbringar mycket tid med sitt arbete, men man är inte sitt arbete.

Breanna Lawlor: Nej. Den sunda distansen gör att man kan prestera bättre på jobbet. Det är precis min poäng. Tack. Vi avslutar här. Andrea, det var ett stort nöje att prata med dig om alla dessa ämnen som är så relevanta för att arbeta i den tid vi lever i. Jag uppskattar verkligen att du tog dig tid att prata med mig.

Andrea Saez: Tack så mycket.